Det här är en fråga som nog många ställer sig. Jag ska försöka svara på den.
För det första måste man släppa tanken på att alla som inte är sysselsatta är arbetslösa. Det är inte så statistiken fungerar. Befolkningen i arbetsför ålder delas in i tre huvudgrupper: "Sysselsatta", "arbetslösa" och "utanför arbetskraften".
Så här ser det ut i SCB:s Arbetskraftundersökning för 2021 (Åldersintervall 15-74 år):
När man beräknar sysselsättningsgraden så dividerar man antalet arbetslösa med befolkningen. I figuren ovan 5 059 000 / 7 512 000 = 0,67 (dvs 67% av befolkningen är sysselsatt.
Men arbetslösheten beräknas _inte_ som andel av befolkningen, utan som andel av arbetskraften. I figuren ovan blir arbetslösheten 489 000 / 5 547 000 = 8,8%.
Vad krävs då får att bli "arbetslös" och inte "utanför arbetskaften"? Det krävs att man är "aktivt arbetssökande". Om man inte söker jobb så är man inte arbetslös.
Att man har olika tal i nämnare för sysselsättningsgraden och arbetslösheten (hela befolkningen respektive arbetskraften (som består av "sysselsatta" + "arbetslösa") kan få konstiga konsekvenser.
Vi kan till exempel tänka oss ett hypotetiskt land som har 50% i sysselsättningsgrad och 0% arbetslösa. Hur är det möjligt?! Jo, tänk att vi har en regim som förbjuder kvinnor att arbeta. Om alla män arbetar (dvs är "sysselsatta" i statistiken) och utgör hälften av befolkningen..
... så är sysselsättningsgraden 50%. Eftersom inga kvinnor tillåts arbeta så finns det inga arbetssökande och då är arbetslösheten 0 %). Vi kan också tänka oss att det uppfinns ett medicinskt mirakelmedel som gör att 100 000 pers plötsligt blir arbetsföra.
Då går dem till att inte arbeta i egenskap av sjuka till att inte arbeta i egenskap av arbetslösa och då stiger arbetslösheten.
Så i mina ögon är arbetslösheten ett mera svårtolkat mått än sysselsättningen.
Skälet till att jag tycker att sysselsättning är ett viktigare mått än arbetslöshet är att det är sysselsättningen som skapar värden och skatteintäkter som håller igång välfärdstjänster. Jag lever hellre i ett land med 80% sysselsatta och 8 % i arbetslöshet än i ett land där...
60% arbetar och har 3 % i arbetslöshet. Det tror jag de flesta gör om de tänker efter.
En vanlig kritik är att det räcker med att arbeta 1 timme under mätveckan för att räknas som "sysselsatt". Det är sant, det regleras i en ILO-resolution som alla länder följer.
Men 1-timmesgränsen är irrelevant eftersom ingen arbetar så lite (<0,2%). I åldern 20-64 år är det nästan 97% har en anställning på minst 20 h/vecka och 83% som har en anställning på minst 35 h/vecka.
En annan vanlig kritik är att det finns en massa "pysselsättning", med vilket man menar jobb som är finansierade med medel från Arbetsförmedlingen. Men det är endast de åtgärder som går till lönesubventioner till arbetsgivare som gör att deltagarna räknas som sysselsatta.
Dessa lönesubventioner från Af höjer sysselsättningsgraden med ca 1,6 procentenheter för åldersgruppen 20-64 år, så det är ingen stor sak.
Så här har de subventionerade jobben utvecklats över tid:
Viktigt att tänka på är att 60% av de subventionerade jobben går till personer med nedsatt arbetsförmåga, dvs en grupp där alternativet till en subventionerad tjänst i många fall varit förtidspension, vilket kostat samhället mycket mer.
Korrektur: "När man beräknar sysselsättningsgraden så dividerar man antalet arbetslösa med befolkningen. I figuren ovan 5 059 000 / 7 512 000 = 0,67 (dvs 67% av befolkningen är sysselsatt." "Dividerar antalet _sysselsatta_ med befolkning" ska det naturligtvis stå.
Korrektur 2: "Då går _de från_ att inte arbeta i egenskap av sjuka till att inte arbeta i egenskap av arbetslösa och då stiger arbetslösheten." ska det naturligtvis stå. (Sorry, jag kan skilja mellan "de" och "dem"...)